Bakgrund/ändamål:

Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i Verband für das Deutsche Hundewesen e. V.(VDH), är som grundare ansvarig för standarden för tysk schäfer. Standarden utvecklades ursprungligen vid det första klubbmötet i Frankfurt am Main den 20 september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz. Ändringar gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28 juli 1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909, styrelsemötet i Wiesbaden den 5 september 1930 och avelskommitténs och styrelsens möte den 25 mars 1961. Standarden reviderades och fastställdes av Världsförbundet för Tyska Schäferhundsklubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden omarbetades vid SV fullmäktige och styrelse beslut den 23-24 mars 1991. Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter klubbens grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från central- och sydtyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram en hund, i högsta grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål framställdes standarden för tysk schäfer,. avseende såväl fysisk byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.

Helhetsintryck: Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något långsträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och benstommen stark.

Viktiga måttförhållanden: Mankhöjden för hanhund 60-65 cm för tik 55-60 cm. Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.

Uppförande/karaktär:
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt, skydds-, tjänste- och vallhund.

Huvud:

Huvudets skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för spetsigt. Huvudet skall vara torrt och smed lagom bredd mellan öronen. Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra. Proportionen skalle - nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt avsmalnande mot nosen, längs en sluttande men inte utpräglat stop och övergår i det kilformiga nospartiet. Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade.

Nostryffel:
Nostryffeln måste vara svart.

Nosparti:
Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte önskvärt.

Läppar:
Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade

Käkar/tänder:
Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, dvs framtänderna skall gripa in i varandra så att överkäkens framtänder saxartat skär över underkäkens. Överbett, underbett eller tångbett är felalatigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad med luckor). Felaktigt är också rätlinjig framtandsrad. Käkarna måste vara kraftigt utvecklade med tänderna djupt inbäddade i käkarna.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara utstående. Ögonens färg skall vara så mörk som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.

Öron:
Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron; är felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel. Hals: Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst hals-skinn eller hakpåse. Halsen bärs i ca 45° vinkel till kroppen.

Kropp:

Bröstkorg:
Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång som möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av mankhöjden. Revbenen skall vara ganska välvda, bröstkorgen varken tunnformad eller flat.

Rygglinje:
Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken och längs den lätt sluttande ryggen fram till korset, som sluttar lätt utan synligt avbrott.

Rygg:
Ryggen är fast, kraftig och muskulös. Ländparti: Länden skall vara bred, väl utvecklad och muskulös.

Kors:
Korset skall vara långt och lätt sluttande (ca 23°) i förhållande till horisontalplanet och omärkligt övergå i svansansättningen.

Svans:
Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och svansen bärs i en mjukt utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller i rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över horisontalplanet. Operativa ingrepp är förbjudna.

Extremiteter:

Framställ:
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka och sedda framifrån absolut parallella.

Skulderblad:
Skulderblad och överarm skall vara lika långa och medelst i kraftiga muskler vara stadigt fästade vid kroppen. Den ideala skulderblads- och överarmsvinkeln är 90° men nr i regel upp till 110°.

Armbåge:
Armbågen får varken i vila eller i rörelse vara vare sig utåt eller inåtvriden. Underarm: Underarmarna är från alla sidor sett raka och sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa.

Mellanhand:
Mellanhandens längd skall vara 1/3 av underarmens och vinkeln till underarmen skall vara 20-22°. Fel vinkel, dvs en alltför vinklad mellanhand (mer än 22") eller en alltför. stel mellanhand (mindre än 20°) minskar bruksvärdet, i synnerhet uthålligheten.

Tassar:
Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda trampdynor. Klorna skall vara kraftiga och mörka.

Bakställ:
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda och bakbenen sedda bakifrån vara parallella.

Lår:
Lår och underben skall ha ungefär samma längd och bilda en vinkel på ca 120°. Låren skall vara kraftiga och muskulösa.

Has:
Hasen är fast och väl utvecklad.

Mellanfot:
Mellanfoten under hasen skall stå lodrätt.

Tassar:
Baktassarna skall vara slutna och lätt vävda. Trampdynorna skall vara håda och mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.

Rörelser:

Den tyska schäferhunden är en travande hund. Extremiteternas längd och vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att bakbenen når fram under kroppen lika långt som frambenet når utan att rygglinjen väsentligen förändras. Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna.0m kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck. Vid jämnt och lugnt trav bärs huvudet framåtsträckt och svansen något lyft, varvid en oavbruten, mjukt svängd rygglinje från öronspetsen längs nacken och ryggen ända till svansspetsen framträder.

Hud:
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.

Päls:
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och underull. Täckhåret bör helst vara tjockt, rakt och hårt samt ligga slätt. Håret skall vara kort på huvudet, inklusive inre delen av örat, framsidan av benen, tassar och lår. Det skall vara något längre och tätare på halsen. Håret är lägre på benens baksidor ner till hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädda. Färg: Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning. Svart sadel och mask. Obetydliga, små vita tecken på bröstet liksom mycket ljusa insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt. Nostryffeln måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus eller stickiga ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist. Underullen skall vara ljusgrå. Vit färg är inte tillåten.

Storlek/viktMankhöjd:
Hanhund: l 60 - 65 cm Tik: 55 - 60 cm Vikt: Hanhund: 30 - 40 kg Tik: 22 - 32 kg

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Allvarliga fel:

Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna. Felaktiga öron: för lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron. Betydande pigmentbrist. Starkt begränsad totalstyrka (brist på fasthet).

Tandfel:
Alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte gäller diskvalificerande fel.

Diskvalificerande fel:

Karaktärsfel, bitska och nervösa hundar. Monorchider och kryptorchider liksom hundar med tydligt olika resp förkrymta testiklar. Se testikelstatus nedan! Hundar med betydande öronfel resp svansfel. Hundar med missbildningar. Hundar med tandfel gällande avsaknad av en P 3 och en ytterligare tand, eller en hörntand, eller en P 4, eller en M 1 resp M 2 eller sammanlagt 3 tänder eller fler. Hundar med bettfel. Överbett på 2 mm eller mer. Underbett. Tångbett i hela främre käken. Hundar vars storlek avviker mer än 1 cm uppåt eller nedåt från tillåten mankhöjd. Albinos. Vit päls (också med mörka ögon och klor). Långhårspäls (långt, mjukt, icke tätt åtliggande päls med underull, behäng på öron och ben, yviga byxor och buskig svans med behäg nertill). Långhår (långt, mjukt täckhår utan underull, oftast med mittbena i ryggen. Behäng vid öronen, på benen och svansen).

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Hur vill du som hundägare att din hund ska uppträda? Är det viktigare att den kan genomföra en platsliggning på en appellplan än att den kan sitta tyst vid din sida medan du pratar med grannen? För Eva Bodfäldt är svaret självklart – samspel i vardagen är nummer ett.

En kväll i mars samlas vi tio förväntansfulla hundägare för att höra Eva Bodfäldt prata om ”fyra vägar till bra kommunikation”. Eva börjar med att konstatera att i hundens värld går det egentligen inte att dela verkligheten som hon nu ska göra. Men för oss människor blir det lättare att fatta galoppen om hon ändå gör det.

– Enligt mitt sätt att se det handlar hundträning om att tänka ut vilka beteenden man vill ha hos sin hund och sedan fånga och belöna dessa, förklarar hon.

Skratta och lek med din hund

Eva frågar oss om vi brukar skrattar ihop med våra hundar och förklarar hur viktigt det är för kontakten att ha roligt med sin hund varje dag.
– På valpkurser får man lära sig att vara rolig för att fånga hundens intresse. Men ofta blir leken till ett slags åtgärdspaket vilket är synd, säger Eva.
Hon tar hundmöten på promenaden som exempel.
– Först när en mötande hund kommer i sikte och den egna hunden reagerar med att spänna upp sig och kanske föra oljud börjar matte eller husse vakna till liv.
Kanske åker favoritleksaken fram, och ägaren som tidigare strosat i sin egen värld, är plötsligt hundra procent engagerad i hunden.
– Givetvis kommer hunden att tycka situationen är rolig. Och har man otur kan hunden tolka leken i dessa situationer som en belöning av ett felbeteende, förklarar Eva.

Belöna spontan kontakt

– Det är därför som man bör leka med sin hund ofta och i alla tänkbara situationer. Det får hunden att tycka att matte och husse är spännande att hålla sig kring, säger Eva.
Hon förklarar hur lätt det är att fastna i ”tänket” att det är olika kommandon som ska styra relationen med hunden.
– Men om hunden insett att det är kring husse eller matte det händer saker slipper man många kommandon. Hunden blir naturligt intresserad att följa efter och hålla kontakt. Och då behöver inte ägaren kalla på sin hund eller beordra den att stanna i ett, säger Eva.
Att alltid belöna spontan kontakt är ett mycket bra sätt att få en följsam hund.
– Självklart ska det vara olika grader av belöning, poängterar Eva. När hunden vänder sig om på promenaden för att kolla om du är med räcker det kanske med ett lugnt verbalt ”bra”. Om hunden däremot bjussar på att i full fart springa emot dig och ta kontakt ska det resultera i jackpott.

Tjata inte

Men hur ska då hunden förstå hur vi vill att den ska uppföra sig? Eva tycker det bästa sättet att få en mer aktiv och självständig hund är att låta hunden själv klura ut vad vi vill.
– Om hunden får jobba för sin belöning och använda huvudet blir det också mindre tjat i kommunikationen mellan er.
Att vänta ut ett beteende och belöna när hunden spontant utför det är bästa sättet.
– Sen hänger du bara på ett kommando, säger Eva. Viktigt att tänka på är bara att kommandot ska komma när hunden utför handlingen, exempelvis slår ned rumpan i backen och sätter sig. Det ska inte upprepas 10 gånger innan hunden sätter sig.

Att aktivt träna passivitet

Det sista som Eva tar upp är något som låter så självklart när hon pratar om det men som ändå förbises av många hundägare, nämligen passivitetsträning. För handen på hjärtat vem prioriterar att bara vara med sin hund ute på promenaden när man kan träna inkallning, leta godis eller kasta leksaken?
– Passivitetsträning kan vara svårt men är viktigt. Det du ska träna på är att göra ingenting tillsammans med din hund, förklarar Eva.
Om hunden varvar upp, skäller, nafsar eller hoppar gäller det för matte eller husse att vara lugn och bestämd. Hon jämför passivitetsträningen med att gå till veterinären.
– Det är något som bara ska genomföras. Man varken ryter eller skäller utan är bara lugn och har tålamod.

Själva belöningen

Som i all hundträning gäller det att börja i lugna miljöer för att hunden ska ha en chans att förstå vad det är vi vill. Vad som också är viktigt att fundera över är - hur värdefull belöningen är för hunden?
– Är bara belöningen tillräckligt intressant kan man vänta ut de flesta beteenden. För mig spelar det då ingen roll om hunden tror att den bestämmer eftersom jag på köpet fått en lydig hund.
Eva säger att ett fint samspel vinner både hund och ägare på och vi som är där och lyssnar kan bara nicka instämmande.
– För mig är det magi när en hund visar att den bryr sig om mig och förstår vad jag vill. Det tycker jag är riktigt häftigt, avslutar Eva.